Marcel,
mitt hjärta slog ett extra slag tidigare ikväll på perrongen. Det var något jag kom på att jag ville säga, men då var det för sent: tåget var redan i rörelse, din blick på väg att glida bort, så som den så ofta gör (jag vet inte om du är helt medveten om detta drag), för att därefter fastna någonstans i fjärran. Jag tycker mycket om det där drömska uttrycket i ditt ansikte. Det fascinerar mig.
Det var så fint när vi promerade i eftermiddags, bland höstlöv – fallande, brinnande, darrande – i gröngulröd färgskala, och med alla små små vattenpärlor som mjuka nålstick mot huden. (Kan nålstick förresten vara mjuka?) Du talade om hösten som en allt annat än vemodets årstid, själv hävdade jag förstås att vemodet är det som främst utmärker hösten (vilket naturligtvis är en hopplös kliché), även om det vemod jag själv förnimmer är ett sällsamt behagligt sådant. Du säger ‘melankoli’ med en svag suck, inte alls uppgivet, snarare som ett konstaterande. Jag säger ‘melodi’, betonar det musikaliska i känslan, i det höstliga vemodet.
Jag tycker om våra olikheter, våra meningsskiljaktigheter, som inte är annat än meningsskiljaktigheter i ordets bokstavliga betydelse. Jag undrar, kommer vi någonsin att gräla?
Marcel, klockan har blivit mycket, jag måste göra mig redo för natten. Jag önskar att jag kunde sitta uppe till gryningen och formulera mina tankar till dig – utan ände.
Ha överseende med det högtidliga, jag söker ännu efter en form som passar. Detta är bara en början.
.
Din Bénédicte
.
PS. Vad jag ville säga där på perrongen? Det får vänta nu, jag berättar det en annan gång …
.
