Marcel,

ditt kunskapsmässiga försprång på det naturvetenskapliga området vet både att skrämma och att imponera. Jag önskar jag visste hälften så mycket som du, och att jag verkligen förstod. Jag tycker att det är fascinerande, i allra högsta grad, men jag har som sagt svårt att alls begripa. De poetiska kvaliteterna har jag däremot inga problem med att se; det är väl allt jag ser, i allt jag betraktar, överallt. Och där inga kvaliteter finns, finns heller inget intresse hos mig. Jag antar att det kan vara både en tillgång och en belastning – som så mycket annat – detta att alltid vilja skönhet.

Jag har tänkt att allt som är verkligt viktigt för mig, som intresserar mig på djupet, slutar på -i: Poesi, filosofi, teologi, psykologi. Det finns även andra vackra ord, som: melodi, melankoli, telepati, fotografi. Frankofili! (ha, ha)
La vie est magie, mon chéri …

Jag känner mig ibland som en ensam måne, en dyster himlakropp i omloppsbana runt alla sammanhang – allt som stavas gemenskap. En solitär med ett sällsamt ljus att suckande och smäktande beundra. På betryggande avstånd. Alltså, något man aldrig vågar närma sig på riktigt. Jag undrar ibland om jag egentligen har en enda riktig vän. Jag har ju visserligen Egon, min gamle följeslagare. Men han är å andra sidan inte ”riktig” (jag har nog bara nämnt honom i förbigående; det hela är mig faktiskt en smula genant). Jag har förstås Schopi och Hegi, mina hjärtevänner, mina ”luspudlar”. Men de är ju inte människor. Fabienne är nog den som kommit mig närmast de senaste åren, även om jag aldrig riktigt förstått mig på henne (och jag är väl inte heller den som det är lätt ”att komma in på livet på”). Möjligen då min älskade bror. Men lille Bertrand, om någon, är en sluten bok.

Du, min vän, är både gåtfull och vidöppen – paradoxal. Jag tror ibland att jag förstår dig och ändå är jag aldrig riktigt säker. Du skriver ’dunkel’ och ’fördunkling’; jag frestas ge mig hän åt förhastade, intuitiva tolkningar (tolkningar utan sorgfällig analys är alltid förhastade, det intuitiva säger oss ingenting mer än det vi vill tro ska vara sant – jag tror det var ungefär så som någon förklarade saken för mig …). Men jag besinnar mig: dina poetiska kvaliteter är inte att ta miste på och är det en sak jag vet om poesi, så är det att tolkningsspektrat i sanning är att liknas vid en regnbåge. Un arc-en-siel très magnifique!

Chéri, jag pladdrar på, kanske har jag feber … (Frenesi, ännu ett ord som slutar på -i.) Maman sa till mig att jag måste lugna ner mig och inte sitta uppe hela nätterna; när jag inte tänker på dig och formulerar brev i mitt huvud ägnar jag mig åt mina studier (där kan vi nog tala om ett uppslukande intresse …). Jag pluggar hårt inför den kommande tentan: ”Språk och dialektik i den aristoteliska filosofin”. Jag älskar det!

I alla fall: hög tid att sluta nu! (Jag hör Maman komma uppför trapporna, måste låta det aristoteliska skenet spela henne ett spratt!) Hoppas att resan gick bra och att allt går som planerat med ditt kommande arbete!

Din Bénédicte

PS. Fabienne hälsar förresten. Hon tyckte verkligen att det var roligt att träffa dig. Hon kallade dig charmant.

PPS. Din fotografiska djärvhet imponerar på mig. Det gäller att välja sina motiv med omsorg, men ändå undrar jag i stilla nyfikenhet över avsikten. I alla fall har du fångat både Gunnar och Erik i en och samma bild. Ett träd med pretentioner – en liten poetissa får tacka så mycket! (Jag tänker alltså på den raka och symmetriskt växta tallen med alla sina ekelöf …)